Abdul Aziz var sultan i det ottomanska imperiet från 1861 till den 30 maj 1876. Han var son till sultan Mahmud II och efterträdde sin bror Abdul Medjid år 1861.
Hans personliga inblandningar i regeringsfrågor märktes inte särskilt och sträckte sig till lite mer än de smarta fördelaktigheter som han drog från de konstanta utfärdanden av statslån under sitt styre för att utöka hans egen förmögenhet och som slösades bort på byggandet av värdelösa palats och andra meninglösa sätt. Han sägs t.o.m. ha, genom utförsäljning, ha tjänat pengar på de turkiska uteblivna lånet år 1875 och det efterföljande prisraset.
En annan intäktkälla försågs av Ismail pascha, Egyptens khedive, som betalade tunga skatter i form av allmosa i enlighet med 1866 års firman, enligt vilken khedivaten skulle gå i arv från fader till son i en direkt nedstigande linje, så väl som de efterföljande påbuden år 1867, 1869 och 1872 som utökade khedivens privilegier. Det bör dock nämnas att sultanen, utan tvekan, själv påverkad av önskan om en liknande ändring i tronföljden för den ottomanska tronen för att säkra sin äldsta son, Yussuf Izzed-dins plats.
Abdul Aziz besökte Europa år 1867, den första ottomanska sultan som gjorde detta, och dubbades till riddare av Garter av drottning Viktoria. År 1869 fick han ta emot Österrikes kejsare, kejsarinnan Eugenie och andra utländska prinsar på deras väg till öppnandet av Suez-kanalen. Den framtida kung Edward VII av Storbritannien (då prins av Wales), besökte Konstantinopel vid två tillfällen.
Misskötseln av landet och dess ekonomiska svårigheter förde imperiet till det stora muslimska missnöje och fanatism som kulminerade i mordet på två konsuler i Salonica och i de "bulgariska massakrerna" och kostade Abdul Aziz hans tron. Hans avgång den 30 maj 1876 välkomnades med glädje genom Turkiet. Fjorton dagar senare hittades han död i palatset och en tillförlitlig medicinsk undersökning tydde på att hans död var självmord.
